Sidor

söndag 6 maj 2012

Nystart! Bort med sockret!


Vår


Att nystarta på en söndag är väl lika bra som på en måndag, eller hur?
Nu har jag fått nog. Jag vill överleva och framför allt vill jag leva. Och jag vill må bra. Jag vill inte äta ihjäl mig.

På fredagen vaknade jag helförkyld och stannade hemma från jobbet. Någonstans i bakhuvudet formades tankarna på att baka kladdkaka, en sådan med mjöl och socker. När kvällen närmade sig och det inte hade blivit av, så gjorde vi popcorn i stället.
Sedan på lördagen hade jag ju bestämt mig att då skulle jag baka den där kladdkakan. Kl 14.00 var den färdig. Hur gick det till?
Jo. Med hjälp av autopilot gick jag till köket. Plockade fram ägg, socker, mjöl, kakao och smälte smör. Blandade allt. Allt medan jag hela tiden tänkte att "jag vill egentligen inte göra det här" och "det är inte bra för mig". Men jag fortsatte. Som om det var någon annan som styrde. Autopilot.
Först vid 21-tiden smakade jag på kakan, då hade sambon ätit drygt hälften av den. Jag tog två bitar och en klick grädde. Den sista biten har sambon tagit i dag.

I dag gick jag och handlade. Mat. Bra mat. En välfylld kasse för 308 kr. På vägen ut gick jag till soprummet och kastade en fylld ica-kasse med mjöl, sirap, socker och annat näringsbefriat elände som stått i skåpen så länge. Nu var det verkligen dags att göra sig av med det! Med protester från sambon. Men jag vill inte ha detta hemma hos mig.
Ris har jag sparat. För jag vill ha det ifall att min mage slår bakut - vilket den brukar göra när jag utesluter all stärkelse eller äter vissa sorters fett. Ris däremot fungerar och är dessutom glutenfritt. Men det ska jag ha i nödfall, och sambon kan äta det.

Jag har kämpat så in i h***e med sockret, främst är det fikabröd som jag har svårt att stå emot. Den längsta sockerfria perioden sedan min LCHF-start i februari förra året är 10 dagar. Sedan tyckte jag att jag var värd kinamat, och där var det kört. Alla lampor blinkade och jag var supertriggad igen.
Det är nog något psykologiskt som gör att saker blir svårare när vi uppmanas att inte göra det, eller att göra det. "Tänk inte på en rosa elefant". Vad tänker du på? Precis så är det för mig när jag bestämmer mig för att nu får jag inte äta det och det. Jag hittar kryphål överallt,och ursäkter. Tycker synd om mig själv.

Men nu vill jag inte längre! Jag vill inte äta näringsbefriat, sådant som skadar min kropp och min hjärna, som får mig att må dåligt och avsky mig själv. Jag vill må bra och vara glad. Och tänk att få en normal mage utan diarré. Tänk att få känna sig harmonisk. Tänk att få känna hur kläderna blir större och större. Tänk att få tillbaka energin. Tänk att kanske kunna börja rida igen!! Nu vill jag klara det här. Nu vill jag inte ha mer skräp.

Nu har jag levt så jäkla länge i sockerträsket och ja, det har blivit svårare sedan jag började med LCHF. Hur det kan komma sig förstår jag inte, då alla säger att det blir så mycket lättare då. För mig hålls suget mer i schack då jag äter ris, pasta och bröd. Men jag mår ändå inte bra av det. Så jag tänker inte äta bröd och pasta. Helst inte ris heller, men om magen kräver det så gör jag det.

Det är lite som när jag var deprimerad och var i djupaste avgrunden. Till slut fick jag nog och kände att om jag inte vill tyna bort så måste jag ta tag i situationen. Jag har ett val.
Oavsett om jag har ett verkligt beroende eller inte, så måste sockret bort. Jag måste hitta tillbaka till god och nyttig, uppbyggande och  närande mat. Och jag måste framför allt hitta nya intressen, nya saker att fördriva tiden med. Istället för att äta.

Känner mig väldigt sårbar just nu och samtidigt lättad, för i och med detta kommer förklaringen till varför det varit så stilla på min blogg ett bra tag. Kanske blir det mer aktivitet framöver!

Nu ska jag börja med en biff stroganoff, med recept från Skaldemans LCHF-kokboken. Ser så himlans gott ut!!





4 kommentarer:

  1. Bra där Mia!
    Skicka skiten i soptunnan!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Vad skulle jag göra utan gruppen <3

      Radera
  2. Svar
    1. Tack, jag behöver all pepp jag kan få! :)

      Radera